Volympåfyllning

Volym har ändrat något av sin skepnad under våren, främst den utseendemässiga delen som blivit striktare utifrån weborganisatoriska krav och mått. Volym som öppen sfär och behållare för konstlivet i norr hoppas vi dock kan vidmakthållas och förhoppningsvis utvecklas. Till detta kommer att ny redaktör utsetts, konstnären och skribenten Ida Rödén, härstammande från Härnösand och numera bosatt i Stockholm. Hon har tidigare medverkat som kritiker i Volym och senaste året startat den uppmärksammade Konstsupporten. Som den tidigare ansvarige på redaktörsposten kände jag det nödvändigt att efter över tio års arbete låta någon ny få sätta prägel på innehållet. Jag kommer att bli kvar som skribent i tidningen, men rikta in mig på sådant jag mera personligen vill ta upp. Runt 2005 började jag som redaktör men var med från starten 2002, i den lilla grupp som då bestod av Mats de Vahl, Torgny Åström, Ina Palm och mig. Sedan dess har jag publicerat runt 300 artiklar i Volym, mest recensioner men även reportage och i några fall längre essäliknande texter. Blir faktiskt förvånad att det blivit en så ansenlig mängd av texter och som tur är har jag lyckats spara allt, på papper! Tittar man bakåt på Volyms digitala arkiv inser man också den nog så betydande konstorienterande nytändning som tidningen skapat för en mittnorrländsk region.

Att som skribent också vara verksam som arbetande konstnär har jag sett enbart som en fördel. Annars kan den fristående position, som den traditionelle och inte konstpraktiserande konstkritikern har, tyckas som den ultimata. Att inte, som den skrivande konstnären kanske måste, behöva ta känslig hänsyn till kolleger denne känner och riskera bli alltför försvarsinriktad för det egna skrået. Den gängse konstkritikern vi känner till anses kunna operera fritt och ha nödvändig distans till konstens händelser. Vi vet dock att någon absolut opartisk konstskribent inte existerar, alla kritiker och konstnärer har egna personliga kontakter, känslor och gillanden som på något sätt påverkar de ställningstaganden denne gör. Så måste det vara, det skulle inte finnas ett genuint brinnande engagemang för konst om man inte har favoriter eller riktningar som man omhuldar och som stämmer överens med egna referenser, inte nödvändigtvis med andras.

Som skrivande konstnär har jag naturligtvis stor nytta av erfarenheterna från praktiskt arbete och har på sätt och vis redan härdat mig som kritiker i min egen ateljé. Inifrånperspektivet ska inte överskattas men en avgörande sak är när jag går ut för att möta en annan konstnärs resultat så står denne och jag liksom på samma bana, det skulle kunna vara jag som ställer ut. Skulle jag då, om så vore, släppt igenom det eller det verket? Skulle jag förvånas och ta intryck inför ett annat verk, att konstnären hittat en intressant lösning som jag själv gått bet på? Så startar en tyst diskussion mellan kritikern och konstnären som egentligen är ett ständigt pågående samtal om konst inom mig själv.

I de flesta fall behöver jag hitta en egen nyckel till en utställning, det kan vara en detalj i ett konstverk som fångar mig och som spinner upp tankegångarna. Motsatt kan det handla om ett omedelbart intryck när jag kliver in, någon direkt särpräglad eller personlig ton som möter mig som gör mig nyfiken. Det är lite märkligt, men på samma sätt som en detalj så småningom kan förklara helheten kan jag från ett helhetsintryck leta rätt på den detalj som är kärnan till det som gjorde mig intresserad. Det lilla och det stora perspektivet söker sig ofta till varandra, mera sällan är det på ljummen halvdistans jag får lust att skriva. Något som jag nästan gjort till metod är att jag likt ”mannen från gatan” försöker gå direkt på sak och verk förbi eventuella utställningshandledningar. Eller som att jag besöker ett galleri utomlands och inte kan språket och bara kan förlita mig på verket. De spontana upptäckter det kan resultera i kan jämföras med överraskningen när en utomstående betraktare inför ett konstverk av mig själv hittar saker som jag absolut inte tidigare uppmärksammat. Plötsligt kan konsten själv säga något annat än konstnären! Sådana sensationer kan fördjupa och utvidga ett på förhand givet teoretisk resonemang kring en konstutställning.

När artikeln sedan ska skrivas så förväntas en mottagare, en läsare som man inte vet något om. Då ska jag komprimera mina intryck, lyfta fram min konstnärliga reaktion, och utan att på något sätt förenkla reaktionen förklara den så tydligt som möjligt för en okänd läsare. Men vem är läsaren? Jag har alltid sett det som en utmaning att försöka artikulera min text, skriva klart och begripligt inför mig själv, därför att den första läsaren är just jag själv. Någonstans i bakgrunden finns den okände kommande läsaren, som lockar fram tolkaren och förmedlaren inom mig och som gör att jag måste precisera språket, men återigen blir det jag som är mottagaren. Så sluts den konstkritiska egocentralistiska cirkeln, från mig själv som betraktande konstnär till utställningens konstnär genom mina ögon, via mig själv som skribent till mig själv som läsare.

I Volym är merparten av skribenterna också aktiva konstnärer. Att konstnärer skriver om konst är egentligen inte så märkligt om man betänker författarnas betydelse traditionellt inom litteraturkritiken. Men just inom samtidskonsten idag kan det ibland kännas som om kritik är något som tillhör en annan tid. Möjligen behövs nya vägar att skriva konstkritik, från nya positioner eller kanske i en annan form rentav? Ett sätt vore att öppna för korta dialoger mellan konstnärer, för längre översiktliga betraktelser hellre än dagliga recensioner, i formella experiment med bild, video, nätinteraktioner, kanske rent bildmässiga inslag utan text? Om text kan vara kritik, kan bild vare det, eller är den inte redan det?

Om vi nu vill att Volym ska vara ett experiment, eller om vi tvärtom vill rehabilitera det hemvanda och trygga. I en på många sätt splittrad konstsamtid kanske just den traditionella kritiken behövs, där historia och återblickande kopplingar kan ge bäring för det som görs nu. Nu öppnas Volym mot ett större nordregionalt fönster vilket är en säkert nödvändig men också svår uppgift; hur långt räcker resurserna och kommer tillräckligt med skribenter att finnas för detta omfångsrika geografiska område? Sitsen är onekligen delikat för en från början snäv regional produkt. För att tanka upp Volym med nytt och utvidgat syre tror jag det mycket handlar om att försöka behålla det perifera och på flera sätt fria avståndsförhållandet och se det unika värdet i det. Om det finns en profil för Volym så är det väl just denna, att befinna sig lite off men vara omkringbärande med variabla och viktiga utanförperspektiv. Det har nog mindre med Norrland att göra men mera med själva konstens och konstnärens roll.

Jag är övertygad att min efterträdare på redaktörsposten Ida Rödén, som redan genom sin roll som konstsupport visat stort engagemang och kunnande, kommer att kunna hålla i rodret på bästa sätt. Därmed önskar jag Ida lycka till!

Text och foto: Jan K Persson
Volym 2016-04-23